Legenden om Bel-Thor-Fik

För länge sedan levde det en välmående dvärgklan på södra Tharnor i bergskedjorna som än idag kallas Nor-Gil-Mek (dvärgmål: "den stora muren") och Nar-Gil-Mek ("den lilla muren"). I flera hundra år bodde de utspridda bland bergen där de byggde sina typiska dvärgslott, borgar med enorma underjordiska komplex. De var kända vida omkring för sin skicklighet i att utvinna ädla metaller och stenar ur bergens innandömen och detta gav dem stora inkomster. Legenderna förtäljer om de enorma rikedomar som skall finnas i bergen, väl gömda och skyddade från klåfingriga plundrare.

De hade också rykte om sig som fruktade krigare och de försvarade sig väl mot allehanda inkräktare, särskilt mot sina ärkefiender orcherna med sina olika avarter. Så kom de stora krigens tid och allt förändrades. Stora invasioner av människor med ont i sinnet och horder med orcher svepte under flera decennier över Tharnor. Under de otaliga striderna blev deras slott och fästningar, om inte helt förintade, så åtminstone förvandlade till ruiner. Så kom det sig att det lilla välmående dvärgkungdömet fick ett ont och brått slut.

Men det fanns ett fäste som inte föll - det välkända Bel-Thor-Fik ("Bergets son"), kungarikets ryggrad och hemvisten för dess ledarskap. De sista kvarlevande dvärgarna som förskansade sig här kämpade tappert och lyckades med dvärgars list och uthållighet att hålla fiendehärarna stångna till dess att den stora freden hade nått även hit till det avlägsna Tharnor. Men ingenting var mer sig likt. Deras kungarike var förintat och majoriteten av deras släktingar och vänner hade dött under åren av krig. De höll en ett år lång faste- och sorgetid. De insåg att om de skulle överleva framledes behövde de, inte bara återuppbygga fästningen, utan också förstärka och expandera den. Och med en envishet som bara dvärgar kan uppvisa skred de till verket och Bel-Thor-Fik växte - inte utåt som människors borgar - men inåt i berget, dvärgarnas moder. Legenderna berättar att detta underjordiska komplex växte sig så stort att till och med dvärgarna själva tappade kontrollen över det.

Så förlöpte århundradena i lycka och harmoni för de tappra och hårt arbetande dvärgarna i Bel-Thor-Fik, vilket givetvis gjorde de kvarvarande, rivaliserande stammarna av orcher och goblins väldigt avundsjuka. Och ryktena om de enorma skatterna som sades finnas i fästets inre appellerade givetvis till deras girighet. Det var därför inte sällan som de attackerade dvärgarna, emellertid alltid utan annat resultat än enorm manspillan i de egna lägren, vilket förstås bara gjorde dem ännu mer avundsjuka och mer angelägna.

Detta tillstånd förändades inte förrän under de oroliga åren och maktövertagandet av kung Tyron III av Kyreos (som utropade sig till världshärskare år 710). De närliggande orch- och goblinstammarna drog nu fördel av situationen och startade krig mot Bel-Thor-Fik. De skulle inte ha gått ur detta med seger om det inte hade varit för den hjälp de fick av illasinnade människoarméer, vilka enligt krönikoskrifterna utsändes från kejsaren Tyron, och stödet av en mäktig svartmagiker. Detta blev för mycket för de stackars dvärgarna och det definitiva slutet på deras era på Tharnor. De kämpade tappert men i den slutliga striden år 715 pressades de sista dvärgarna tillbaka in i fästningen. Svartmagikern frammanade mängder av onda varelser som anföll dvärgarna i våg efter våg och dvärgprästerna åkallade frenetiskt Moradin och Clangedinn, ja till och med Den Högste, i ett sista rop på hjälp. Med en sista kraftansträngning lyckades de kämpa ned en anfallande våg så att de gavs tid att dra sig in i berget och plötsligt blev de bönhörda. En jättelik hand uppenbarade sig och förseglade porten in i berget så att fienderna inte kunde komma in och vanhelga helig mark. Sålunda blev Bel-Thor-Fik den sista viloplatsen för hela den kvarvarande, tappra skaran dvärgar, och det har så förblivit fram till den dag som heter idag...